argvarg

Ensamheten. Ensamheten biter mig hårt i nacken och fångar mig i det där sabla nätet. Nätet bryter ner mig, nätet gör allt för att se mig på marken varje dag. Ibland orkar jag inte le eller ens försöka slita loss nätet, så jag låter det klösa mig i stycken, döda, radera, förstöra, krossa, utplåna, slakta mig.


Dock, ibland känner jag ingenting. jag är helt tom, blank, innehållslös.
ingenting rör mig. ingenting kan röra mig eller min värld. jag andas, ser världens från ett helt annat perspektiv.
det är ju en sak att finnas. men det är en annan sak att känna sig levande.
abstrakt. allt är så abstrakt i min värld. förstår ni? man kan inte röra nångting. det är bara känslor som känns. känslor som sprängs och kraschar varje dag.
jag är inte rädd för att vara ensam, nej det har jag alltid varit. jag är rädd för att aldrig bli ihågkommen av den personen jag aldrig kommer glömma.

- nu ska jag sova. stänga ute verkligheten för ett par timmar.