argvarg

jag tog överdos igår. inte för att jag kände ett behov att dö just då, jag ville bara lindra smärtan i kroppen på något sätt.
men se där, jag lever.

nervositeten och skräcken har gripit sig fast extra hårt sen igår. jag tog mig till skolan iallafall idag. men sen började allt bli svart, febern och kväljningar satte in. bussturen hem var hemsk. bussen gled på vägen flera ggr, mina ögon kämpade för att hållas öppna och jag fick hålla för munnen så att inte gårdagens middag kom upp.
hissens gnisslingar ökade dunkadet i hjärnan, stegen var korta och ansträngande. flämtande kom jag innanför dörren och la mig i min säng, tårarna bara sved och skar bakom ögonlocken, försökte hålla inne men gav upp, jag var för trött för att försöka idag..

this could be the end
jag kan dock säga att jag mår lite bättre, min själ mår lite bättre.

Förlåt. Förlåt för att jag drog dig till mig och sen bara gled undan. Förlåt för min ord och svordomar. Förlåt för att jag är som jag är. Allt känns så hopplöst. jag gör samma sak varenda dag utan att se någon lycka i det. jag sitter inne i mitt mörka rum hela dagarna. väggarna har ruttnat, för längesen. det är därför alla dessa känslor och ilskor strömmar ut ur mig. väggarna tar inte upp det längre. väggarna håller inte inne det längre. det blev för mycket.

Någonting försvann från mig ikväll. Det skavde och skar i mig. Det torterade mig på det mest möjliga sättet. Fan vad det sved. satan vad ont det göra när du sårade mig sådär. jag klarar det snart inte mer.

Vet du vad? Jag är rädd, så sjukt jävla rädd. varje dag. jag är rädd att behöva se dig, jag vill inte se dig. även om det är det jag vill. du är slagsmålet jag aldrig kan vinna.
athazaphobia, the fear of being alone.

Ensamheten. Ensamheten biter mig hårt i nacken och fångar mig i det där sabla nätet. Nätet bryter ner mig, nätet gör allt för att se mig på marken varje dag. Ibland orkar jag inte le eller ens försöka slita loss nätet, så jag låter det klösa mig i stycken, döda, radera, förstöra, krossa, utplåna, slakta mig.


Dock, ibland känner jag ingenting. jag är helt tom, blank, innehållslös.
ingenting rör mig. ingenting kan röra mig eller min värld. jag andas, ser världens från ett helt annat perspektiv.
det är ju en sak att finnas. men det är en annan sak att känna sig levande.
abstrakt. allt är så abstrakt i min värld. förstår ni? man kan inte röra nångting. det är bara känslor som känns. känslor som sprängs och kraschar varje dag.
jag är inte rädd för att vara ensam, nej det har jag alltid varit. jag är rädd för att aldrig bli ihågkommen av den personen jag aldrig kommer glömma.

- nu ska jag sova. stänga ute verkligheten för ett par timmar.

ja, mitt lilla hjärta pulserar än. jag vet att jag inte har skrivit något på fyra/fem dagar.
jag behövde en paus från ensamheten som höll på att förinta mig. därför har jag inte skrivit. försökt att inte tänka på det.


det hemskaste som man kan göra mot en människa, det är nog att låtsas att den personen betyder mer för dig än den egentligen gör. du älskade inte mig. du älskade idén, konceptet, visionen.
idén. fyfan va ordet skaver i öronen. tårarna skär som salt på såren bakom ögonlocken.
nej, känslorna är borta. men smärtan lever kvar.


egentligen. finns det nog bara en som gett mig den speciella känslan tillbaka. för ett år sedan.
en person på andra sidan sverige. jag vill ringa dig nu, berätta allt. fan, jag skulle kunna åka upp till dig, ändra på allt och ta tillbaka det förlorade året som gått, like we were meeting for the first time.


am i better of dead
am i better of a quitter

det är komiskt hur någon du älskar kan förstöra dig om de så vill.


varje dag är kämpigt. känna den där sorgen på morgonen när du vaknar som biter dig hårt i nacken och håller fast dig i ett nät hela dagen. försöker bryta loss nätet. går inte. äter frukost, men är inte hungrig. fixar dig med smink, hårspray (inte för att någonting av det spelar roll, du syns ju inte). går till bussen i kylan. trafikljus. människor. stress. press. ögon. kliver på bussen. du skulle kunna åka buss för evigt, det är så fint och trevligt.
du kommer fram till din destination, kliver av och pustar ut rejält. ännu en dag i skolan. meningslöst i slutändan.
all skit som sedan drabbar dig under dagen får dig och vilja låsa in dig på toan och riva upp dina armar.
du kämpar emot, fan vad du kämpar. skolan är slut för idag och du försöker ta dig hem så fort som möjligt.
du kommer hem, går direkt in på ditt rum och spenderar resten av dagen där inne. när du ska sova tänker du att det skulle vara skönt att inte behöva vakna igen.

Igår, mitt ansikte var blött och täckt med blod. jag fick plåstra om mig, känna mig trygg, känna att jag kan göra nånting rätt iallafall.

Oktober. har du några lögner kvar? möt min blick en gång till, innan du lämnar min kropp.
innan dina avtryck på min själ bleknar bort.

Jag känner för mycket, jag tänker för mycket. thats's whats going on. tror du att någon kan känna för mycket?
eller bara tänka i fel banor? min utsida matchar inte min insida, om vi utesluter mina sår. jag antar att det är bra. matchar någons utsida och insida? vad vet jag. jag är bara jag. det kanske är vad en persons personliget är: skillnaden mellan insidan och utsidan.

Du är fast i en vrå i min hjärna. Som ett obotligt virus. Kan inte släppa taget.

varje andetag skaver så hårt mot luftstrupen. ibland önskar jag bara att den kunde sluta pulsera, sluta pumpa runt blodet i mig som ändå glider ut.
det är hopplöst. jag vill bara tända ett svagt ljus och krypa in i min säng och aldrig mer vakna igen.
tänk om kylan bara kunde ta mig, föra bort mig nånstans.
[dreaming of another world]

Idag åkte jag förbi, stället jag först såg dig på. Jag var så lycklig, mitt hjärta sprack nästan av lycka den dagen.

Jag fick reda på att jag har borderline-syndrome. Alla syntomer stämmer in, alldeles för bra.

Jag andas. Jag stack till havet. Det var så jävla inihelvetes kallt. Tänk att din lägenhet var precis bredvid mig.
I felt like I had to find you to tell you I need you. But you were nowhere to be found.
Så jag stack hem. Småungar åkte pulka. Jag tänkte för mig själv att jag hoppas de stannar som barn så länge de kan.

Jag saknar dig. Jag saknar din kram, din lukt, dina ögon, dina läppar som tilltalade mig så mjukt, ditt hår som smektes av vinterns smekning ute i kylan.
Det är roligt hur jag är så rädd att förlora dig när du inte ens är min.

Luften tar kål på mig. 78 % kväve och 21 % syre. Ädelgaser, koldioxid, vattenånga.
Jag vill inte ha det inuti mig, jag orkar inte andas mer.
Klockan är runt kvart i 4pm. Det börjar bli mörkt, snöflingorna blåser starkt åt väster.
Jag vill ut, jag orkar inte vara kvar i mitt deprimerande rum. Jag sa åt mina föräldrar att mina ny möbler ska i praktiskt taget vara färglösa. Jag vill inte ha färg. Jävla pessimist.
Väggarna börjar ruttna, alldeles blekvita men ändå ruttnar dem. De känns som om väggarna inte klarar av att hålla inne alla min jävla tankar och känslor.
Jag vill ut i kylan, ut till havet och bara lägga mig ner på bryggan, och somna.
Jag tror faktiskt jag ska ta bussen till havet nu, vi kanske hörs igen.

igår. igår var underbart. det var så fint.
mitt hjärta dunkade extra snabbt när du kolla med dina stora fina ögon och log mot mig.

min bröstkorg värker starkt
jag hoppas jag får hjärtinfarkt