Det torterar mig
Jag läste precis klart en bok som heter "Innan jag dör" (Before I die). Det var längesen jag grät såhär mycket. Ett par veckor kanske. Flickan i boken var 16 år och hade leukemi. Hon hade en lista med vad hon skulle göra innan hon dog, därav namnet. Ifall ni vill läsa den så kan jag ändå inte spoila den för er, det är självklart att hon dör i slutet. Alla känslor hon känner genom bokens gång är känslor som jag har kännt själv en gång i tiden, och det gör ont att läsa och komma ihåg dessa känslor.
Jag grät så mycket mot slutets gång, mina ögon var blanka som kristaller, det finns fortfarande spår efter den blankheten. Tårarna rann sakta men i stort antal ner för kinderna. Vissa tårar rann rakt ner, vissa la sig vid sidan av min näsa, jag tryckte ihop tänderna och läpparna, läpparna var alldeles våta av tårarna. Vissa tårar rann ner under hakan, längs halsen. Några föll som hårt regn mot låren.
Att flickan bara några år tidigare var lycklig och hade allt man kunde någonsin begära, en framtid. Jag var också rätt så lycklig för bara några månader sen. Sen så förstörde min pappa allt. Han är helt dum i huvudet, det har han alltid varit, men här går gränsen. Så mycket lidande som han har orsakat vad som är kvar av min familj. Att ha en familj, med mamma, pappa och två barn, är som jag alltid har velat ha det. Alla familjer har ju sina problem men livet var helt okej.
Jag grät så mycket mot slutets gång, mina ögon var blanka som kristaller, det finns fortfarande spår efter den blankheten. Tårarna rann sakta men i stort antal ner för kinderna. Vissa tårar rann rakt ner, vissa la sig vid sidan av min näsa, jag tryckte ihop tänderna och läpparna, läpparna var alldeles våta av tårarna. Vissa tårar rann ner under hakan, längs halsen. Några föll som hårt regn mot låren.
Att flickan bara några år tidigare var lycklig och hade allt man kunde någonsin begära, en framtid. Jag var också rätt så lycklig för bara några månader sen. Sen så förstörde min pappa allt. Han är helt dum i huvudet, det har han alltid varit, men här går gränsen. Så mycket lidande som han har orsakat vad som är kvar av min familj. Att ha en familj, med mamma, pappa och två barn, är som jag alltid har velat ha det. Alla familjer har ju sina problem men livet var helt okej.
Han ska ut ur lägenheten innan nyår, och jag ska aldrig någonsin träffa honom igen. Han försöker desperat, löjligt och irriterande att försöka ha kontakt med mig, men nej, JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ HONOM, HAN ÄR FULL AV SKIT. För några dagar sen kom jag in i vardagsrummet och gick fram till mamma och kollade ut genom fönstret, de pratade om att han hade hjärtklappning, så sa han "Vad gör det om jag dör?" Jag sa inget, men jag kände att han ville att jag skulle kommentera det, jag gick därifrån, jag tänkte för mig själv "Jag bryr mig inte längre, du har satt dig själv i den här sitsen‚ och nu finns det ingen som bryr sig om dig längre, kanske, men bara kanske, hon där Annika." Han var otrogen mot min mamma, om ni inte förstod det.
Jag måste skriva en uppsats om den boken, den har deadline kl 12. Jag har inte änns börjat.
Jag älskar julen väldigt mycket. Jag föddes 20 minuter innan julafton år 1996.
